Karolina Wessman

Idag var det grått.

Visst var det väl änna ett par fina dagar vi hade, när alla trodde att det gråa och mörka Sverige låg bakom oss. Men icke, våren är som våren alltid har varit. Ingen dag är den andra lik och majoriteten av oss som bor i Sverige försöker intala oss själva att det finns ett förutsägbart väder som är vår, vinter, höst och sommar. Den sorgsna sanningen är nog att så är det inte. Men det är ändå så det får vara, grått ibland och blått ibland. Men gärna inte grått för länge. För när det är grått måste jag kränga på mig mammas långa röda regnjacka när jag ska ut med hundarna, jag får kämpa för att lyckas hoppa över alla vattenpölarna påväg till bussen och jag får anstränga mig för att hålla värmen och inte bli förkyld när trots vevandet av ett paraply ovanför huvudet så strilar vattnet snart ner längs min rygg. ”Det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder” känns som att det bara gäller ambitiösa människor som lust och vilja att vara utomhus till och med när himlen gråter. Idag var det grått. Och allt jag ville var att stanna inne.