Vi sitter på tåget mot Paris. För första gången på lite mer än en vecka är utsikten från tågfönstret inte släta gula hus med slitna fönsterluckor och turkosblått medelhav. Ogillar inget av det. Men utanför är det gröna åkrar och dungar med stora träd. Elledningar och motorvägar. Det påminner mycket mer om Sverige än något vi passerat sedan Tyskland.
Jag blundar och känner doften av svensk sommar. Längtar efter sena grillkvällar och Håkan på hög volym. Kvällsdopp när solen aldrig går ner, i sjöar som är så små att de fortfarande inte är för kalla fastän klockan är nästan tio på kvällen. Längtar efter morgonpromenader med hundarna, och att dagarna aldrig tar slut. Om en vecka åker vi hem, och jag längtar lika mycket hem som jag det fram emot allt vi ska göra innan dess.
Men när vi kommer fram är den känslan som bortblåst. Paris är Paris. Paris kommer alltid vara Paris. Den konstanta känslan av Frankrike är att jag vill bo här. Vara. Skriva. Dricka vin vid St. Martin och ta morgonpromenader i Montmartre. I Italien blev jag nästan provocerad när människor vägrade prata engelska med mig, medan i Frankrike får jag dåligt samvete för att jag inte kunde svara.
Vår Paris-visit går alldeles för fort. Vi varvar turistattraktioner med att försöka verka parisiga. Går på museum. Mitt absoluta favoritmuseum, Musée d’Orsay, där vi strövar runt bland Gogh och Monet. Manet, Degas och Renoir. Vi bor precis vid stationen Jaurès och Saint-Martin-Kanalen i nordöstra Paris. Lägenheten är som ett hopplock taget direkt ur Amelie från Montmartre. Vi har hyrt den via airbnb och skrattar ofta åt hur kreativt den är inredd. Han som vanligtvis bor här heter något väldigt vanligt, som jag hela tiden glömmer bort, inte alls franskt. Badrummet och köket sitter nästan ihop, med enbart en spånskiva, som inte ens går hela vägen upp till taket, så första kvällen kastar jag över en handduk från duschen till Sandra som borstar tänderna i köket.
Vi åker tunnelbanan en hel del, men vill inte missa Paris vackra gator med präktiga hus, så vi snittar ändå en och en halv mil om dagen. Går i många trappor, men inte ens i närheten av så många som vi gick i Italien. Jag förvånas över hur mycket Paris överraskar. Går till platser jag varit på förut, men ser dem ändå med nya ögon. Sacre-coeur är inte samma som sist, det är maj och varmare, jag och Karin delar på en baguette och äter körsbärstomater som vi köpt i en liten mataffär påväg upp. Efter en stund kommer första strömmen av turister. Det är mycket fler turister än när jag vad här sist. Då var det oktober och mitt i veckan.
Nu är vi påväg till Bryssel, på det finaste tåget vi åkt på hela resan. Röda sammetsstolar som får det att se ut som en avlång biosalong och luftkonditionering från himmelriket.
MENY
0