MENY
Jag satt bredvid en man på flyget som var från Pakistan, men när jag frågade var han kom ifrån svarade han Tyskland, för att senare fortsätta med att säga att han var född i Pakistan, men att han hade lämnat sitt hemland för över 40 år sedan. Han sa att Sveriges väder inte var så dåligt och att han numera bor i London.
Jag satt länge och funderade på vad jag skulle fråga efter det, jag ville veta vem han var och hur många språk han talade och varför han hade lämnat Pakistan. Han pratade med mannen som hade platsen längst från fönstret och jag kunde urskilja några ord på arabiska, som "mycket", "tack" och mashallah som betyder något i stil med "det Gud ville skulle ske har skett" och används när något har hänt, bra eller dåligt.
Jag väntade en stund, och tog upp en bok (novell-samlingen How we are hungry av Dave Eggers). Han pekade på den och frågade om jag någonsin läst Jane Eyre. Jag svarade att ja det hade jag, en gång andra året i gymnasiet när vi skulle skriva om den i svenskan. Han frågar om jag under åren stött på en roman som är lika fantastisk som den, och jag svarar nej, inte av lika stor vikt och inte med lika starkt budskap.
Han berättar att han är professor i litteratur och att han blev det när han bodde och studerade i Istanbul. Det blir tyst en stund, jag tar upp min iPad och löser sudoku medan han fortsätter prata med det tydligen kurdiska mannen som sitter bredvid honom. Efter en stund börjar han be, han lurar händerna mot stolsryggen framför och mumlar något som inte går att urskilja, både av den anledning att han ber på arabiska, men också för att han inte går att höra över bruset från flygmotorn. Han hade nog inte gått att höra oavsett, då han förmodligen viskar. När han bett färdigt tar han den kurdiska mannen i hand och ler belåtet på något sätt.
Jag frågar efter en stunds eftertanke hur många språk han talar och han svarar med ett leende att under hans långa liv har han lärt sig nio språk, och att han önskar att ett av dem skulle ha varit franska för att det är så vackert, men att det är det inte. Det är engelska, tyska, turkiska, arabiska, urdu, Punjab och tre andra språk man talar i Pakistan. Han berättar efter en stund att han också kan en del kurdiska, och nickar åt mannen längst från fönstret.
Han berättar att han har fyra barn i Tyskland, tre döttrar och en son. Alla är gifta och barn har nästan alla, förutom den yngsta dottern som gifte sig för bara några månader sedan, fyra månader sedan är det nog nu.
Jag vet inte ens vad den här mannen heter, men det fick mig bara att reflektera över hur många intressanta människor man möter varje dag, men som om man inte pratar och frågar och nickar medan de berättar, så går man miste om så mycket intressant. Denna texten blev till för att jag precis läst en reflekterande short story i min bok, och jag kände för att dela med mig. (Har du kommit såhär långt Lydia, då blir jag imponecrad.)
0