Karolina Wessman

Jag kom precis hem från Trollhättan, köpte en till tidning med Håkan och grät lite för att det fortfarande känns så overkligt att jag och lite mer än 70.000 personer trängt oss in på Ullevi för att se denna underbara människa spela tillsammans med några väldigt begåvade musiker. Det är svårt att beskriva hur bra det var, men om jag var tvungen att sätta ord på det skulle jag säga att det var det sjukaste, men bästa jag har gjort. Vi fick tillräckligt bra platser för att se allt. Inte för långt bak, men samtidigt inte kvävas-av-trycket-bakifrån-platser. Hela konserten kändes helt overklig, så mycket folk, så bra musik och där stod jag mitt i allt detta och sjöng med för full hals. Jag var tvungen att påminna mig själv några gånger att den där människan som står på scenen i svarta byxor och astid-tröja faktiskt inte är någon mindre än Håkan Hellström och ändå känns det otroligt att allt detta hände. 

Mamma frågade förut "skulle du göra om det?", och jag tror absolut att om jag fick chansen att se Håkan på Ullevi en gång till skulle jag inte tveka det minsta. Trots att mina skor vandrat i matresterna och spilld öl från kön, och trots att jag bränt mig på mina knän för att vi satt ute i skinande sol i nästan åtta timmar, så skulle jag göra om det. Han sjöng alla de låtar som behövdes för att göra kvällen till det ultimata, han sa viktiga och fina saker som än en gång visar vilken jordnära människa han är och jag hade så sjukt roligt, när jag stod där som en liten myra i ett hav av tusentals människor och sjöng med i Känn ingen sorg för mig i Göteborg. Det var den ultimata kvällen och den perfekta starten på sommaren. Nu kan det bara bli bättre.