Studenten är verkligen den sjukaste dagen man varit med om om man fortfarande är under typ 25. En återkommande tanke som uppstod var att vi gjorde massor av saker som hade krävt mycket mer planering och några saker som kanske hade krävt att man övade. Både av den anledning att vi gjorde några saker fel (som när vi missade att springa ut i rätt sekund till utspringslåten) men också att allt man gör den dagen aldrig kommer att hända igen och man är inte i rätt sinnestillstånd att ta in och greppa precis allt som händer. Jag upplevde allt, och minns mycket men inte allt, och det beror definitivt inte på alkoholen trots att många kanske tror det.
Dagen var sjuk. Jag sov hos Aino, eller sov kanske man inte skulle kunna kalla det, för att vi fick några knappa timmar sömn innan vi var tvungna att gå upp typ strax efter fyra, F Y R A. Vi tog bussen till Rasmus gör att fixa det sista av frukosten och kramades massor när alla vitklädda mössprydda väldigt fina klasskompisar soon to be inte klasskompisar trillade in en efter en. Vi hade massor av mat, räkröra, baguetter, melon, yoghurt, bär, te, juice, men ingen som riktigt var hungrig, alla var lite för trötta och lite för nervösa eller bara exalterade för att försöka få i sig något. Minns att jag tänkte att Rasmus familj skulle kunna äta fruktsallad i typ två veckor framöver. Vi skålade champagne (och här gick det lite snett, för att någon välte ut ett glas rosa vätska över min klänning och blåa trasor färgade tyget ännu mer. Frukta ej, eftersom jag alltid har min bästis och magiska indiska moder med mig som lyckades tvätta bort fläckarna så att det inte ens syntes en gnutta).
Vi trillade mot bussen, och kunde varken låta bli att le eller att sjunga allt vi kunde i student-låts-väg. Tyckte synd om de övriga passagerarna, men på samma gång spred vi förhoppningsvis massor av glädje. Ingen gick av bussen utan ett leende på läpparna den morgonen kan jag säga. Vi fortsatte sjunga och vissla och ropa hela vägen till skolan, mellan träden från stationen där jag under tre år gått av tåget och skyndat oavsett väder till min fina skola, och som jag för sista gången dagen innan gått av tåget för att gå till skolan en sista gång om man bortser från just denna gången och alla andra gånger jag förmodligen kommer att hälsa på. Vi kom till skolan och möttes av våra klassföreståndare som skrattade åt oss. På ett sånt där sätt ni vet när man både är ledsen och glad. Alla såg på varandra med sådana blickar hela dagen, som att det var sista gången men som att det var den gången man ville minnas så länge man lever. Som att vi delat något fantastiskt, och alltid kommer att ha det gemensamt, men att det nu kommit till ett slut. Så log vi. Så log vi när vi fick våra sista avslutnings-rim som nog faktiskt aldrig riktigt rimmade. Och när vi fick teckningarna vi hade gjort av varandra första veckan i ettan när jag bara vagt minns människor ansikten, Simones lockiga hår, Lydia som hade gått i min kusins klass och som jag kanske skulle kunna prata med, Nikolina och en av de tre Linn som då gick i vår klass och som mitt nervösa sextonåriga jag inte kunde se skillnad på.
Vi blev fotade. Rektorn och elevrådsordförande höll tal och vi sjöng. Vi fick ta på oss mössorna officiellt för första gången. Vi åt tårta. Vi fick våra intyg och betyg och jag minns att jag tyckte att allt gick alldeles för fort. Frisyren hade formats av mössan och där och då insåg jag att jag skulle vara tvungen att ha på mig den konstant resten av dagen. Förutom just då, för då sprang jag runt med mössan i ena handen och en svart vattenfast penna i andra och fick alla klassisar och nästan varenda lärare att pryda det glansiga tyget med en signatur och kanske en hälsning. Till och med receptionisten och administratören skrev under. Hade IT-killen varit där hade jag bett honom om en signatur också. Vilka klippor de hade varit under de senaste tre åren. Monica som varje måndag entusiastiskt hade visat bilder på sina avokadoplantor.
"Nu är det snart urspring" eller något i den stilen minns jag att Ronnie meddelade och alla samlades i en klunga utanför vår matsal, som i kön till maten i ettan när man kom sent och kön aldrig verkade ta slut -men denna gången skulle vi inte äta, vi skulle inte ens gå åt det hållet, vi skulle förbi biblioteket och UT, samhäll först - vi missade som sagt den perfekta sekunden att springa ut men Aino försökte övertala mig att det gjorde det bättre för att då kanske det inte såg så himla inövat ut. Jag stod bakom massor av människor och letade efter en skylt med en liten mig så att jag skulle veta vart jag skulle tränga mig ut när vi fick chansen. Fick lite panik, för att jag hittade först ingen liten mig och trodde att mina tidsoptimister till familjemedlemmar var sena. Smsade mamma diskret samtidigt som jag grät lite tillsammans med Lydia som hade uppmanat mig till det för att hon inte ville vara den som grät själv, men för att vara ärlig hade jag nog gråtit oavsett om hon bett mig eller inte. Mamma svarade att hon stod visst med familjen bland alla andra familjer och tro det eller ej så hittade jag dem efter en liten stund. Allihopa. Förvånades över hur många som hade ansträngt sig för att komma och se mig gråta och springa och svettas i en vit mössa. Ganska fint ändå.
Jag delade ut kramar åt höger och vänster, tog massor av foton, och hängde rosor om halsen på så många kamrater som möjligt och helt plötsligt behövde vi gå. Springa snarare. Jag och Aino höll på att hamna väldigt långt efter. Ännu en gång ropade och sjöng och skrattade vi. Hela vägen till vårt flak. Som förresten var så himla fint, tillräckligt fint för att kalla det fint trots att det var jag som hade skapat och förverkligat det. På ena sidan skymtades det som skulle likna en facebook-vägg, likt den vi klistrat oändliga frågor på sedan första veckan i ettan. När börjar lektionen imorgon? Var det på fredag det var prov? Är det någon som har bakat till imorgon? Den sistnämnda var den jag frågade allra mest, och faktiskt det som jag fick stå för på flaket. Vi körde flera varv runt stan, sakta sakta men lite för snabbt på något vis. Sjöng studentsången för tusende gången, lyssnade på rimlig musik som vi hade kämpat med den senaste månaden, en lista på Spotify där alla fick lägga till låtar, max två, så att alla skulle kunna spelas.
Jag drack mer vatten än alkohol, ångrade efteråt att jag hade lagt min blåa jacka på backen, eftersom att jag när jag sedan krängde mig av flaket för att springa till mormors bil och åka vidare till min kusins utspring upptäckte att den blivit orange av golvet. Fick låna mormors kappa resten av kvällen, men det var okej ändå, mormors kappa är cool. Jag och min kusin Gustav Gurra G-man tog studenten på samma dag, och jag hade därför bestämt mig för att ha mitt kalas dagen efter. Så vi skyndade till hans utspring, jag träffade några av mina kompisar som gått i hans klass och fotobombade tydligen genom att krama sagda kompisar.
Vi åkte röda faran till kalaset och drack blått bubbel. Mycket blått bubbel. Och åt massor av god mat. Jag satt för det mesta och reflekterade över allt sjukt som hänt hittills, och instagrammade gjorde jag också. Vi drack lite mer blått bubbel och sedan blev jag hämtad utav Linnea och hennes mosters man (tror jag). Vi åkte hem till Lydia och hennes studentfirande, kollade på bilder från när hon var liten och åt glass. Sedan körde hennes pappa oss till Trollhättan, och så gick vi ut. Träffade i princip hela klassen. Dansade massor, kramades mer, konsumerade vatten och annat. De spelade någon enstaka Håkan-låt men jag var nöjd. Mycket folk, men okej ändå. Fick åka med Maja hem, och var tillbaka i min håla närmare tjugotre timmar efter att jag gick upp. Sjuk dag som sagt. Men så himla fantastiskt på något vis. Jag blir ju till större delen glad när jag skriver det här. Studenten känns liksom som ett sånt steg in i livet. Inget är längre utstakat åt en. Vem vet vad som händer imorgon? Jag har ingen aning. Ska se Coldplay snart, och åka till Tonga. Men sen då.
MENY
0