MENY
Om några veckor åker jag till London igen. Jag ska hälsa på Tove och gå på konserter. Jag ska köpa julklappar och gå i vinylbutiker med Karin. Och gå på Victoria & Albert, för att hur många gånger jag än tagit mig till denna staden, så har jag aldrig tagit mig dit. Jag längtar, för jag tycker om London. 
Det är svårt att förklara för människor varför jag tycker om London. Det är inte storstadsrushen, det är inte riktigt en förklarlig kärlek. Det är inte för att jag har en dröm om en stad jag andats i, eller en kärlek till en stad jag levt i. Jag har inte spenderat överdrivet mycket tid i London. Jag har spenderat mer tid än någon som varit där i 33 dagar, men mindre än någon som varit där i 35. 34 dagar, nästan fyra veckor, och en väldigt liten del av mitt liv bestående av överslagsräknat 1020 veckor. Det hade gått nästan två gånger trehundrasextiofem dagar sedan jag åkte dit sist, i juni förra året, och ändå fick jag en hemma-känsla när jag gick av tunnelbanan och vi började vandra mot lägenheten vi aldrig sett förut. Blev jag överdrivet lycklig? Blev jag upprymd av staden? Fick jag en utomlandskänsla? Nej. Jag blev lugn. I en av de stressigaste städerna jag upplevt. Där ambulanser susar förbi stup i kvarten och du knappt kan befinna dig någonstans i de nio zonerna utan att känna eller höra den djupt begravda tunnelbanan som för det mesta är proppfull med människor blev jag lugn. Ruset och pulsen är inget jag är van vid. Jag kommer från Mellerud, där bilar passerar i ungefär 50 kilometer i timmen, där du får åka utanför Dalslandsgränsen för att hitta till närmsta rödljus. Jag tror att i mitt kaos till hjärna blir det balans när omvärlden är likadan.
Londons människor är också något helt underbart. I kontrast till vart jag kommer ifrån. Mellerud är precis som alla andra hålor, en plats där alla känner alla och man har en orsak att le när man möter någon på gatan. I London är allt omvänt. Det är en ganska liten sannolikhet att du möter någon du känner sedan länge, bland 10 miljoner fler människor, och ändå ler människor mot varandra? Människor håller kvar blicken, säger något roligt, börjar konversationer, stannar och visar vägen. Människorna är olika. Det bor en indier med sina fem barn på fjärde våningen, och en rödhårig musikintresserad kille med sin mamma på första plan. Westminster-snobben hälsar på sin mamma i ena lägenheten på tredje våningen och tanten med 11 katter kommer bärandes på matkassar. Busschauffören från Beirut lämnar huset påväg till jobbet. Detta huset kanske inte finns på riktigt, men möjligheten finns i kulturkrockarnas huvudstad, det är det jag tycker är så underbart. Alla är här.
Allt händer i London. På en och samma gång. Tunnelbanan rullar, Coldplay spelar på en stor arena, Lejonkungen sjungs för fullt i närheten av Covent Garden, människor rusar fram på Oxford Street. Det finns inte många huvudstäder som sover om nätterna, men London är en av de städer som lever på 14 dubbla espresso i timmen när det kommer till energi. Jag kan inte föreställa mig hur det är att växa upp i detta klimatet, men jag skulle absolut kunna tänka mig att kalla det för min stad, om så bara för ett tag.
0