Karolina Wessman

Tänk ändå att för lite mindre än ett år sedan satt jag och läste på folkhögskolehemsidor och tänkte att det hade varit häftigt att läsa foto någon gång. Jag läste nog fortfarande litteraturvetenskap, men har sedan många år tillbaka… kanske sedan åttonde klass när vi besökte ett folkis någonstans söder om Göteborg… haft ett sug efter att gå på folkhögskola. Och foto, min allra finaste hobby, tänk att få ägna ett helt år åt bara den. Bara lalla runt med en kamera. Jag hittade en kurs, och drogs nog främst till den svartvita bilden allra överst på sidan. Och texten ”dokumenterande foto”. Fotokurs med en del skrivande, som klippt och skuren för mig. Och sedan igår bor jag alltså i Kungälv och är elev (eller deltagare som de så snällt vill kalla det) på Nordiska folkhögskolan och deras kurs i dokumenterande foto. Whack.

Jag kan ju lova mig själv och bloggen att jag ska skriva mer, och inte hålla det… som vanligt. Men jag kanske vill försöka uppdatera lite här, för att jag om några år ska kunna bläddra tillbaka i arkivet och se, ungefär som jag gör nu fast med suddiga mobilbilder från ettan på gymnasiet.

Men nu bor jag i alla fall här. I ett litet rum som kanske skulle kunna liknas med en fängelsecell, förutom att som Adam som bor i mitt hus påpekade tidigare att ”de har faktiskt egen toalett på Hall”. Jag har redan fyllt det med all min bröte, böcker och sällskapsspel. Hängt upp den gula regnjackan på en krok och ställt kaktusar i fönstret.

Mamma och pappa hjälpte mig att flytta in igår. Jag lånade morfars buss och tänkte att jag skulle köra in på skolan med mest packning av alla. Så var nog inte fallet, men rummet är välfyllt till den grad att det i alla fall känns hemtrevligt.

Om jag skulle försöka sammanfatta min första skoldag skulle jag nog välja att kalla den harmoniskt något förvirrat intensiv. Egentligen är väl inte innehållet något att stressa över. Vi fick ett schema, och lite information om höstterminen, en fotobok att läsa inför torsdagen och lite guidening på skolan. Men det är så många nya ansikten och jag har glömt bort alla namn sekunden jag hör dem. Det hjälpte åtminstone lite att vi hade namnlappar under början av dagen. Men jag är positivt inställd. Jäklar vilket år jag har framför mig.

Vi hörs!